Rättelse:Fotograf är ErnstWesterlund, intendent, Skellefteå  Museum    

Kvarnriset  2012-01-09

Till min dotter Ida f 1977 i Kallhäll, Järfälla kommun och mina barnbarn Elisa f. 2003 och Lina f. 2006 i Motala.
   
   Detta är en beskrivning av min barndoms och ungdoms Risliden. Den by som jag växte upp i och bodde i mellan 1947-1964. Jag gick i en skola med tre årskurser per lärare. 

      Det var en mycket bra skolform, eftersom vi lärde oss att arbeta självständigt. Grupperna var ganska små, så lärarna hann med oss. 1960 kom jag in på realskolan i Norsjö, eftersom min lärare tyckte att jag skulle gå den. Stig, min bror gick där redan så det var bara spännande.

    1964 tog jag realen i Norsjö,  innan jag flyttade till Skellefteå för att gå på Skellefteå  Högre Allmänna Läroverk på Nordanå. I min realskoleklass var vi bara tre från Risliden. Britt-Inger Lundgren, Lars-Åke Lundgren och jag. De övriga i klassen gick till åk 7 i Norsjö.

      Risliden är en mycket vacker by, högt belägen ovanför den långsträckta sjön Kippträsket. Avståndet till Norsjö är 17 km.  När jag växte upp på 50-60 talet var jordbruk och skogsbruk fortfarande det man försörjde sig på i byn. 
   
   De var ofta kvinnorna, som skötte korna och mjölkningen, eftersom männen låg borta och arbetade i timmerskogen. Särskilt minns jag vintrarna på mitten av  50 talet, när pappa tillsammans med de andra karlarna i byn var i " Stormskogen" i Gävletrakten och högg timmer hela vintern. Han kom bara hem till jul. 

      Mamma Helena fick då ett fint nattlinne i ljusblå nylon med vita spetsar och en chokladask, som såg ut som ett stort guldhjärta. Själv fick jag en mekanisk leksak i form av en kvinna som drog en barnvagn, när hon drogs upp med en nyckel. Jag förbereddes tidigt för moderskapet, kan man säga !   

      Mamma och vi barn fick hjälpas åt att sköta korna, grisen och hönsen plus att hjälpa till med veden till pannan. Vi hade tack och lov centralvärme, varmvatten och ett fint badrum, vilket inte alla i byn hade vid den här tiden. Många hade utedass och saknade vatten och avlopp.

   Det jag minns bäst från min by är de svartvita fjällkorna, som fortfarande fanns i byn och som jag ibland fick hjälpa till med att ta hem från Sörmyran eller betet nedanför Fasterhildas hus. 
   
   Vår häst Stråle Boman minns jag också, även om jag som barn inte fick röra honom, eftersom han var pappas arbetshäst. Stråle Boman var mycket rädd för bilar, vilket medförde att vi hamnade i diket med vagn och allt, när mamma en gång körde hem från Sörmyran. Efter detta äventyr vägrade hon, att köra häst. Jag var för liten för att ens få försöka.

   Hennes avoghet mot hästar berodde antagligen på att, när jag skulle födas så ville pappa ge  Stråle Boman mat, innan de åkte till BB, vilket medförde att jag höll på att födas i Johannes Lundgrens taxibil. En historia, som hon ofta återkom till, när hon tyckte att pappa pysslade om sin häst för mycket.
    Jag däremot förstår nu, varför jag tycker så mycket om hästar. Det sitter helt enkelt i generna !

      En person, som jag särskilt minns var John Jacobsson, pappas kusin, som var  4H konsulent och skötte biblioteket i byn. Han lärde mig och alla andra barn att odla och sköta ett jordbruksföretag.   
      
      Jag odlade potatis och sålde till I 20, regementet i Umeå. Dessutom gjorde han mig till en riktig bokslukerska. Jag läste allt från Selma Lagerlöf till Bernard Nord. 

   John ordnade 4H läger på prästudden i Norsjö med artkunskap, friidrott och lägerbål på kvällarna, någonting som jag aldrig kommer att glömma.

         Sofia Eriksson min första lärare älskade jag för hon lät oss spela teater och att jag fick klä ut mig i en riktig princessklänning med tyll, som mamma Helena sytt. Sofia gav mig och Kent Brännström specialundervisning  hemma, eftersom
jag inte riktigt hade fattat koden för läsningens grunder. 
      
         Sanningen är nog den, att pappa alltid läste Kalle Anka för mig, så jag tyckte att det var ganska onödigt, att lära mig att läsa själv. Några barnböcker hade vi inte, så varför lära sig att läsa. ?

         Intresset blev betydligt större , när tältbion började komma till Risliden. Tältet stod på vår mark så vi fick se alla filmer gratis och det gjorde vi. Även de som var barnförbjudna och textade utländska filmer.  
         Jag såg förutom alla  Åsa Nisse och Lille Fridolf filmerna, Manekäng i rött, Gröna hissen mm med förtjusning, medan elden sprakade i det stora tältets kammin. Det doftade gräs och jord, när vi satt på de hårda träbänkarna inne i tältets mörker.
   
      Sofia vår lågstadielärare spelade och vi barn fick  lära oss att sjunga i kör.  Skolavslutningarna i Rislidens skola var någonting, som jag minns med glädje. Text med färgade kritor på tavlan om en glad sommar, björkris, sommarblommor och alltid en nysydd examensklänning, när vi sjöng " den blomstertid nu kommer...

       Rut Andersson, tant Astrid, tant Gustava, tant Svea och a Vilmers Elsa var  kvinnor som betytt mycket för mig och andra barn i Risliden.

      A Vilmers Elsa hade jag i syslöjd, en aktivitet som jag uppskattade mycket. Min sypåse i gulrutigt bomull med ett broderat rötthus på framsidan finns fortfarande kvar. Slöjden hade vi hemma hos Elsa i hennes kök.

      Rut minns jag, därför hon lockade mitt hår med locktång till skolavslutningen, bakade och tapetserade hos oss. Astrid och Gustava var jättesnälla mattanter på byaskolan och Svea bodde i vårt hus med sina barn Almy och Emil , pappas halvsyskon. 

      Svea blev min farmor. Hos henne tillbringade jag mycket tid med kaffedrickning, flätning av hennes hår och tittande i hennes priskurant från Åhlen & Holm.  Jag fick följa henne på utflykter till Ensamheten och Tvärliden på hennes spark, vilket var mycket uppskattat. 

      Svea var gift med min farfar Frans, som dog 1945, två år  innan jag föddes. Hon var söndagsskollärarinna tillsammans med Gustava. Söndagsskolan hade de i bönhuset varje söndag.

      Bönmöte var en anna aktivitet, som en man hade i morbror Eriks stora röda hus,  som stod nästan i mitten av byn mittemot bönhuset. Här berättades de underbaraste bibliska berättelserna med hjälp av en flanellograf. Moses i vassen, Huset på hälleberget, Josef och hans bröder. Jag lärde mig dem alla.
         

      Uppenbarligen en bra pedagogisk metod, jag minns berättelserna än, 60 år senare. Frälsningsarmen hade också trevliga möten i bönhuset med lotterier och mycket sång och spel. Dit gick vi barn med förtjusning eftersom vi kunde vinna någonting, om vi köpte lotter.
  
      Husförhör i bönhuset  och "läsa för prästen" var aktiviteter, som jag inte uppskattade så mycket, eftersom jag inte var så road av att lära mig saker utantill. Dessutom måste jag åka buss till Norsjö för att delta, vilket inte var så populärt, när det var sommar och varmt. Vilket det var just denna sommar !

       När jag kom i tonåren gick jag med i NTO och tillbringade en del tid i NTO stugan med dans och teater. Nykterhetsrörelsen var mycket stark i byn.  Börje Eriksson var en duktig ungdomsledare för oss.  Han introducerade amatörteatern i mitt och många andras lliv.     

      Det var här vi riktigt lärde oss ,att dansa innan vi som 16 åringar fick gå in på "lon" på dans till riktiga orkestrar som tex. Yngve Forsells orkester från Skellefteå med Ann-Christin Hedmark och ett stort blås.   
   
      Dans var det vi ägnade oss mest åt. Vi åkte till Malå, Boliden , Lossmen, Bygdsiljum  och Norsjö på dans.  Det dansades varje helg och ibland två gånger i veckan om det var skoldans i Skellefteå.

   I bildspelet har jag samlat ihop bilder, som jag tycker är typiska för min barndomsby Risliden.  Lon, där jag dansat mycket, festtågen genom byn på midsommar och när det var bröllop, som alla i byn var bjudna till,  Rudolf Eriksson, som köpte bären jag plockat, möhipporna som alltid var roliga händelser. 

      Bron vid ån där mamma brukade tvätta mattor på våren, bron över "Sonne", som gjorde att vi slapp vänta på färja, när vi skulle åka buss till Norsjö. Efter en sådan busstur till Norsjö av min mor fick vi barn smaka vår första glass, en pinne flytande i ett glansigt papper. Gott var det, men inte kallt... 

      Bilderna på symötena var typiska för nästan alla kvinnor i byn deltog i dessa symöten för att samla in pengar till Rislidens bönhus.

   Tvätt ute på våren med en stor vattuvärmare var också typiskt och att baka i bagarstuga. Bära in vatten i huset och bära ut slasken och hjälpa till att bärga hö var vanligt kvinnoarbete under min uppväxt.

   Jag har också lyckats hitta en bild av mammas släkt Erik Jonsa släkten, som jag upplevt ett antal släktträffar tillsammans med.  Den sista  släktträffen, som jag var med på innan vi flyttade till Jokkmokk,  hade  vi i Risliden 1992, när vi bodde i Malå. Det är nu 19 år sedan. Tänk vad tiden går fort ! 
   
      Till min glädje så finns Risliamatörerna fortfarande. Min man och jag har sett deras föreställningar nu tre år på raken, sedan vi flyttat till Kvarnriset, Burträsk.  Förhoppningsvis fortsätter de några år till !

      Med detta vill jag tacka alla Rislidenbor, döda och levande, som förgyllt mitt liv och låtit mig berätta min berättelse i ord och bild för Ida, min dotter och mina två barnbarn Elisa och Lina i Motala. Ett speciellt tack till alla de, som bidragit med korten, som gjort att jag kunde minnas så bra !  Tack alla !  

Lars-Åke Lundgren skänker jag en speciell tanke, eftersom han lät mig ta del av alla foton från Risliden via en cd.

   Fortsättning följer, när jag hittat flera bilder, som jag kan skanna in. Finns det någon eller några i Risliden eller på annat håll som har bilder som skulle vara intressanta för mig tex. från skolan, bönhuset, lon eller NTO gården eller  bilder av mig, min bror, syster, Ragnar och Helena  eller mina släktingar ? I så fall kontakta mig !
else-marievikstrom@gmail.com

Else-Marie Vikström  f. Jacobsson

2018 flyttade vi från Kvarnriset till Burträsk och Bondegatan 18, där vi numera bor. Nu har vi inga hästar, utan bara en tibbe, Joker kvar. Under coronan packas de sista flyttkartongerna upp, trädgården planters färdigt med träd och häckar och de ogjorda görs gjort. Ingenting ont, som inte har någonting gott med sig !

Else-Marie

I går den 31 juli 2020 var jag i Risliden och läste mina dikter om Kvinnorna i Risliden. Det var jättekul ! Vi höll till ute. Våfflor gräddades och folk pratade oavbrutet , eftersom alla suttit instängda på grund av coronan.

    Som genom ett under började solen skina och livet kändes härligt igen. Tack Görel för att du inbjöd mig till Rislidens bönhus för att läsa dikter. Det kändes jätteroligt.