Barndomsminnen av Else-Marie Vikström f. Jacobsson

           
   Tjäna extrapengar var åtråvärt, när det fanns tillfälle till det. Bärplockning på hösten var ett sådant. Blåbär och lingon fanns det för det mesta. Vi utrustades då med  plockare, hinkar,bärlådor och matsäck och kördes ut i skogen tidigt på morgonen med pappa Ragnars gröna Bolinder Munktell.

     Pappa visste alltid var det fanns bär, skogsmänniska, som han var. Vid fem-sex tiden kom han tillbaka och hämtade oss vid en angiven plats, som ofta markerades ut med en jacka eller tröja knuten runt ett träd. 

   Hade vi en lyckad dag så var alla lådor fulla med bär, matsäcken tom och en stank av djungelolja bredde ut sig omkring oss. Min bror var inte så road av att plocka bär, medan jag och mamma Helen tyckte det var desto roligare. Lingonen var bäst att plocka. Det gick fort och var rent och torrt i motsats till de kletiga blåbären, som hade lust att färga av sig överallt.

   Det roligaste av allt var att åka och sälja bären hos Rudolf Eriksson, som vägde lådorna på sin stora våg och sedan var det bara att kvittera ut pengarna. Vilket vi tyckte var ett underverk, att få pengar för bär som vi fick plocka alldeles gratis annars. Sälja fick vi bara göra, när vårt eget syltbehov var täckt.  Mig veterligen var bärplockning, potatisplockning, gallring och hackning av rovor, det enda vi kunde tjäna en slant på. Pengar som uppskattades mycket, när julklapparna skulle köpas.

   
  

               Snotterplockning var en stor händelse ungefär vart tredje till femte år. Så sällan lyckades bären mogna, som dom skulle och vi kunde plocka hejdlöst många liter blöta, solmogna hjortron som saftade sig så mycket i hinkarna att det blev en enda sörja och ett elände att rensa.

                  När det var en riktigt hjortronår så var Snottermyren och Flakamyra alldeles brandgula av mogna bär. Då kom mammas systrar och svågrar från Burträsk utrustade med mjölkhämtare, matsäckar och mycket kaffe i termosarna. Alla hade långärmade skjortor, skärmmössor och hilkor mot myggen plus litervis med beckolja.

                  Alla barn och vuxna packade in sig i de bilar som fanns. Skrattande och pratande for vi i bilen mot Tallidenvägen och tog av vägen mot Snottermyran.
Så snart någon upptäckte en lämplig parkering myllrade vi ut ur bilarna och delade upp oss för att finkamma myren i jakten på de gula bären. 

                  Mobiltelefon hade vi inte utan vi kommuniserade genom att ropa och hoa till varandra för att ingen skulle gå vilse eller gå ner sig i myren, som bitvis var ganska blöt.
   
                  Hjortronplockning är ingenting för veklingar. Karlarna som hade långa ben och vanan att gå i skogen och på myrmark älgade iväg och rekognoserade, medan vi andra hängde efter så gott det gick. Myren var ofta blöt och då och då råkade någon av oss missa en tuva och hamna i något gyttjigt hål, vilket inte var så trevligt eftersom strumporna blev gyttjiga och blöta.

         Efter en evighet var det dags för fika i ett stort moln av stickande mygg. Pausen blev av förklarliga skäl kort eftersom ingen stod ut att sitta i molnet av stickande insekter. Jordgetingarna var inte att leka med eller brämsarna ! Vi plockade, plockade, plockade tills hinkarna var så tunga att vi inte orkade bära dem. 

         Då äntligen började alla dra sig mot bilarna om de hittade dit. Inte sällan var någon försvunnen , när vi skulle hem. Bärställena kunde inte motstås, därför var det frestande att gå alltför långt bort.  När väl alla samlats ihop vid bilarna jämfördes innehållet i bärhinkarna innan vi trötta,bensvaga och myggbitna åkte hem mot Risliden igen med vår skörd av snottren.
 
         Bären skulle nu rensas, kokas och tom frysas in hos de familjer, som ägde en frysbox. Vi hade frysbox, men mamma kokade ändå sylt för det mesta. Själv älskar jag hjortronsylt, som jag än i dag tycker är den godaste sylt som finna.

      Sommarens höjdpunkt var fiskeutflykten till "sonne". Vi packade ner matkorgen, maskburken och spöna i vår träbåt som morbror Erik hade gjort på beställning till mamma Helena. Någon motor hade vi inte utan mamma rodde. Oftast var vädret fint och vi kände oss verkligen, som om vi skulle ut på ett härligt äventyr. 

         Storabbarn i sonne hägrade. Vi visste att det fanna stora aborrar där, men vi hade aldrig lyckats få någon. Men den här gången kanske, så sa vi varje gång, men resultatet var oftast massor med tusenbröder och någon jättemört eller liten gädda på kastspöet. Pappas vobbler var nästan " idiotsäker" när det gällde gäddor.

            När vi kom fram kastade förankrade vi båten i början av sundet med hjälp av en sten som var fastbunden vid ett långt tjockt rep. Stenen var jättetund så vi fick hjälpas åt att få den över båtkanten. Eftersom sundet var strömt behövdes det en rejäl förankring för att båten inte skulle driva.

            Vi maskade på krokarna och började meta i mynningen på sundet. Om vi inte fick napp på en halvtimme så drog vi med stor möda upp den tunga stenen och flyttade på båten. Solen sken och trollsländorna och skräddarna landade på vattnet. Fisken "vakade" hela tiden så napp de fisk vi, men bara tusenbröder. Suck, ingen storabbar, nu heller.
            
            Vi blev tvugna att ta oss ett fika en stund för att vänta ut storfisken. Jag satte sedan på världens största daggmask på kroken, som var lite större än de andras krokar. Så hände det, mitt flöte försvann helt och hållet. 

            Jag försökte ta upp fångsten , men orkade inte. Det kändes jättetungt ! Alla trodde att min krok hade fastnat i någonting i bottnen, den satt som berget. Min bror försökte hjälpa mig med att dra i spöet och plötsligt så  bubblande det våldsamt. En kämpande fisk på kroken, jättetung !
 

      Nu ingrep mamma och hjälpte till, hon tog fram håven. Så plötsligt lyckade vi lirka upp jättefångsten i håven. Vi trodde inte våra ögon, en jätteaborre på minst ett kilo. Vi hade aldrig sett en så stor aborre. Våra ögon höll på att trilla ur sina hålor, så snopna blev vi.
    När vi kom hem vägdes aborren . Det var inte sant 1,2 kg ! Vi lade ner aborren i frysboxen och den förevisades för grannar och vänner tills den såg så luggsliten ut ,att vi blev tvugna att slänga den. Synd kan jag tycka nu, det hade varit bättre, att ätit upp den.   



 

       Television hade jag sett en gång före 1960, när mina föräldrar köpte sin första svartvita TV-apparat. Det fanns en mast i Arvidsjaur förklarade radiohandlaren i Norsjö, så nu skulle vi kunna se TV i Risliden. Dessutom skulle det sättas upp en mast i Lycksele ganska snart.

         Jag minns dagen, när pappa Ragnar kom hem med kartongen med apparaten i. Han monterade också upp en jättestor antenn på taket, så vi skulle kunna se bra.
Vi var jättespända inför resultatet, när pappa slog på TV apparaten. En stor suddig testbild i svartvitt med en ring på mitten syntes, men inget program. 

         I bland föll vit snö över testbilden.  Vi tittade och tittade, men ingenting hände. Spänningen var stor eftersom olympiaden i Rom skulle starta. Den ville alla i familjen se.  När sändaren i lycksele startat blev bilden bättre, än den var från Arvidsjaur.
 
         Vår första TV var jättestor, jättetung och såg ut som en möbel med ben i teak och ett jalusi med smala spjälor, som man kunde dra för. TVn styrde från och med nu all möblering i vårt vardagsrum. Den var rummets medelpunkt. 

         Den slogs alltid på, även när vi hade gäster. Det var helt självklart, att alla skulle se TV, när de kom till oss. Programmen var få och kanal 1 allenarådande, så det blev aldrig bråk om vilken kanal som skulle väljas.

         Efter olympiaden i Rom, som var en fantastisk sportupplevelse, så är nog Hylands Hörna och alla svartvita filmer, det som jag minns mest. Innan TVn kom lyssnade vi på Karusellen och Morokulien i radion med Hyland, nu kom han i TV. Det var mycket spännande !

         Det bästa med TVn var filmerna vi fick se. Åsa Nisse, Nils Poppe och Alice Babs var populärast. Det var en revolution, att kunna se film hemma och inte bara på tältbio eller på biografen i Norsjö. Efter 1960 förändrade TVn våra liv. 

        Världen kom in i vårt vardagsrum, om vi ville det eller inte genom Olle Björklund, även kallad Mr Aktuellt. Känd från TV blev nu ett nytt epitet för kändisar. Första åren hade inte många i byn TV, utan de som hade TV fick besök av andra bybor för TV tittande och kaffedrickande. Tv kannan i orange plast togs fram och på lördadskvällen blev det varma smörgåsar med skinka , tomater och ost. 

         Popcorn hade vi naturligtvis också. Vi poppade så att det osade popcorn i hela huset. Stackars tant Svea som bodde på andra sidan väggen, hon fick inte mycket lugn och ro. TVn stod på högsta volym, nästan jämt det fanns ett program att se. Vårt hus var ju lika välisolerat, som de flesta spånlådor var på den tiden. Dvs inte isolerat alls mellan rummen i huset.

      Barnprogram fanns det inte särskilt många från början, men så småningom kom Televinken, Tjorven och adventskalendern. Vi barn såg det mesta som sändes i Kanal 1. Så småningom kom kanal 2 och färgTVn, men då hade jag flyttat hemifrån och hade andra intressen är TV tittande, som vi började betrakta, som ganska långtråkigt. Vara ute med kompisar och dansa var mycket roligare.

Elle

              
 
                

         Min första slick av glass minns jag mycket väl. Helena vår mamma åkte en dag till Norsjö för att permanenta sitt hår. Hon ville vara fin på sommarens första bröllopp på lon. Därför gjorde hon sig besväret att åka buss till Norsjö för att gå till den frissa, som låg ganska nära buss stationen.

         Vid bussstationen fanns en kiosk som sålde glass, en nymodighet, som måste förvaras kallt i frysbox. Eftersom mamma gärna provade nymodigheter så köpte hon glass till mig och min bror. Anna-Karin var ännu inte född.

         Glasspinnen var rund, avlång och täckt med grönt glansigt papper. Mamma la ner pinnarna i sin handväska. Det var säkert 25 grader varmt ute och i bussen hem till Risliden var det ändå varmare. Glassen mådde inte så bra där nere i väskan i värmen, den började smälta. Bussen gick inte fort den 17 kilometer som den hade till Risliden på grund av alla stopp som den gjorde. Varor, tomma mjölkhinkar lastades av  och människor skulle stiga på och av. Det tog tid !

        Mamma Helen höll krampaktigt i väskan med glassen, som smälte alltmera. Väl framme till oss, så liknade glassen inte längre glass utan pinnar med papper på. Själva glassen hade smält helt och hållet. Vi tog andäktigt pinnarna med det gröna vackra pappret och sörplade i oss innehållet. 

      Det var sött och smakade jättegott. Glass det ville vi nu ha hädanefter varje gång mamma åkte till Norsjö. Vi trodde nu att den skulle se ut som vi alltid fick den, vit, rinnande och alldeles varm. 

     Att det inte skulle vara så upptäckte vi, när Inger däri Axels gifte sig med sin Bert. Då var våra föräldrar värdpar och efterrätten var glassbomb. Nu blev vi förvånade, den glass som vi fick nu var iskall, fast och smakade punsh. Jättegod, men det smakade inte alls, som den glass vi var vana vid.

       Det vi kallade glass var ju för alltid en pinne i ett papper med en rinnande vit sås i. Det var glass det. De andra var glassbomb och det var någonting helt annat !
Det var en bröllopsefterrätt och inte det vi kallade glass.

  
           Jag är född 1947, men man skulle kunna tro att jag var född på 1800talet med tanke på att jag är uppväxt med husförhör.  På våren kom kyrkoherde Lindahl, en mycket sträng och högkyrklig präst till bönhuset och höll husförhör med oss barn som gick i Rislidens skola.

         Det var inte kul, tyckte jag eftersom jag inte alls gillade att lära mig psalmverser utantill. Usch, det avskydde jag, därför hukade jag mig i bänken när kyrkoherden började förhöra oss. Måtte han inte se mig !

               Naturligtvis fick jag en vers, som jag inte kunde. Jag ville bara dö och kröp ihop illröd i ansiktet, utan att få fram ett enda ljud. Tungan blev liksom för stor i min mun och jag började må illa. Kyrkoherde Lindahl spände sina örnögon i mig och snörpte ogillande på munnen. Psalmverserna skulle man bara kunna. Mona från Talliden kunde, men inte jag, som absolut inte kunde lära mig utantill.

                  Darrande av skam satt jag där och skämdes. Jag svor inom mig att om jag någon gång skulle bli lärarinna, så skulle jag aldrig, aldrig, aldrig tvinga barnen att rabbla psalmverser och Luthers katekes utantill. Helt meningslöst ! Jag höll mitt ord. Inga barn som jag har undervisats har tvingats rabbla upp verser, som de inte förstått, men jag har ju haft turen att få vara i skolväsendet på 70,80,90 och 2000 talet. Före major Björklunds tid, tack och lov !  

                                                                                                                                                                                                                                

         Doomp ha all ban däri  Rislia jort etter jul, jig å. He gek dell pa ait speciellt vis. Du leijne in nanting dö velle giv bort i ait paket. Sen bestem du deg för vem som ska ha pakete. Sen var he att skri till verke !

         I blann vor ve tjungen att smyg ås fram till de hus ve hadd sejt ut för att ingen skul val misstanksam. Int ens hunn ! Ve visst, att om ve vart upptakt, skul ve int hein spreng unna eller spark unna. Ve had ofta sparken ve as, som ett hjalpmedel för att hein unna dem som laite efter as. He gäld att va blextsnabb !         

         Doomp he var,  att du la pakete pa fastukvistn, tog sopkvastn och drämmen  i bron så att he small se in i norden !  All i huse vor tvungen att hör ain helvitis smäll , så högt skul he lat !

         Nu var he bare en sak du kon göra, he var att spreint se fort baina bar deg, se dem som kom etter deg inte hadn chans, att sej vem he var. Gjort dem he o lökese ta fast deg, da var he int bra ! Dö skul ju va hemli, när dö doompe. 

      NSigurd Andersson o nAnders Eriksson   vor roligest at doomp at ! Dem spront efter deg sa du fik deg bra ve  motion om dö lökese komma unna. He gik faktiskt iblann om he var svart ut o inge månjus ! He vist all i böjn. Så ve doome bara da ! Va löns he annars, ve velle ju int, at ve sku tas fast innan ve had språnte no langt ! 

       Tro det eller ej, men jag hade svårt för att lära mig att läsa. Eller rättare sagt så var motivationen väldigt låg, eftersom pappa Ragnar varje lördag läste Kalle Anka för mig, så behovet av att kunna läsa själv var i det närmaste obefintligt. 

      På lördagseftermiddagen placerade vi oss i den stora svarta gungstolen i köket och avnjöt en stund tillsammans med Kalle och hans vänner. Pappa hade roligast. Han skrattade så han tjöt ibland, speciellt åt farbror Joakims snålhet. Jag gillade inte Kalle och Joakim lika mycket eftersom jag tyckte att de var ganska elaka både mot sina vänner och mot varandra.  

      Jag hade helt enkelt inte knäckt koden för att lära mig att läsa. Det hade inte Kent Brännström heller gjort ! Sofia Eriksson insåg att detta skulle bli ett bekymmer för oss, så hon tog ett radikalt grepp. Vi fick " specialundervisning " innan denna form av undervisning inte hade uppfunnits. Smågavelärarinn skulle hon ha kallats på mitt modersmål bondska. 

      Eftersom morfars far var känd under namnet
"skollärarn " så hade jag ju påbrå ,att lära har jag förstått senare genom bland annat Rut Andersson, som berättade för mig att Anders min morfar ansågs vara mycket begåvad, så det hade ju varit synd om jag inte hade kunnat lära mig att läsa. Vilken skam och nesa  !

      Några helger fick Kent och jag gå hem till Sofia och Arnold och traggla bokstäver och ljuda. Efter denna specialbehandling kunde vi snart läsa båda två.
Det var ju lite skämmigt att tvingas gå extra i skolan tyckte vi båda, så vi lärde oss så snabbt det bara gick.
Efter att jag lärt mig att läsa så blev jag en riktig bokslukerska. Jag läste allt som fanns att läsa i "Johns bibliotek " som låg uppe på vinden i bönhuset.
      
         Bernard Nords körleksromaner läste jag som tio åring. Selma Lagerlöf var min favoritförfattare. Gösta Berlingssaga läste jag flera gånger. Kanske inte de lämpligaste böckerna för ett barn, men läsa det lärde jag mig ordentligt på detta sätt tack vare den smågaveundervisning jag fick av Sofia Eriksson min lågstadielärarinna i Rislidens skola.

    I en liten by av Rislidens storlek var barn och ungdomsverksamheten väldigt varierad. Här fanns allt från sångkören för barn med överlärarn som dirigent, söndagsskola, frikyrkornas barnmöten, frälsningsarmens möten med lotteriverksamhet, JUF med målet att göra oss till odlare, NTO med målet att göra oss nyktra och skötsamma.

      Dessutom tävlade vi i skidåkning och spelade fotboll och pingis samt åkte skridskor på landsvägen i brist på isbana. Nog var vi aktiva alltid. Vi hann också klä ut oss och ha bröllop på logen nedanför Arvids.

      Det som jag minns bäst var barnmötena i morbror Eriks gamla hus mitt i byn. Där bodde en predikant, som ordnade barnmöten med sin flanellograf och spännande berättelser. Jag älskade att höra om Moses i vassen, samtidigt som hela berättelsen illustrerades med vackra färggranna figurer på flanellografen. 

        Vi lyssnade alla andlöst på de mycket dramatiska berättelserna. Vi tyckte så synd om Moses som låg där och guppade i vassen som baby.

      Josef och hans bröder var en hemsk historia. Tänk att bli såld av sina syskon. Vi trodde inte våra öron. Det kan man kalla barnslaveri. Tänk att någon kan vara så grym tänkte vi och rös.

     Huset som byggdes på lösan sand, minns jag också mycket väl. Det var dumt gjort. Ingen av oss skulle ha kommit på tanken. I Risliden stod minsann husen fast förankrade i liden byggda på rejäla grunder. 

         Vi satt alla andäktigt lyssnande medan berättelsen sakta växte fram på flanellografen. Frikyrkopredikanten berättade levande och mycket trovärdigt för oss alla som satt där på smala träbänkar och frös i våra ytterkläder. 

      Någon centralvärme fanns inte i huset, utan frikyrkopredikanten la då och då in ett vedträ i kaminen, som inte värmde särskilt mycket. Hans berättelseglöd värmde desto bättre. 

         Vi blev alla religiösa och trodde på GUD och JESUS, när vi gick därifrån. De enda samfund som inte fick ha barnmöten i Risliden var pingstkyrkan av någon anledning, så tala i tungor fick vi aldrig lära oss, vilket jag kan tycka var synd ! 

         I bönhuset fick pingstkyrkans predikanter inte  komma in och predika. Däremot kom prosten Lindahl dit den vinter, som vi skulle ha prästen till min mammas stora förtrytelse. Hon var inte särskilt religiös och vägrade fjäska för svartrockar, som hon sa. Han fick palt till middag, till vår stora förtjusning.
  
   Sammanfattningsvis så var barnverksamheten ganska rik och varierad, men med tonvikt på själens välbefinnande.  Alla ville ju komma till himlen och bli en ängel, helvetet var någonting mycket varmt och skrämmande för oss. Dit ville vi absolut inte ! Bara vi trodde tillräckligt på GUD skulle allting gå bra, det visste vi alla.

        Skidor var viktigt, att ha för ett barn i Risliden på 50 talet. Vi åkte till skolan och varje ledig minut, när vi kom hem. Hittils hade jag fått ärva skidor efter min bror. 

      Nya skidor var dyra, så jag fick vänta ett bra tag, innan jag fick mitt första par 1956, som 9 åring.
Jag fick skidorna  till julklapp. Ett par riktigt fina limmade björkskidor, som var så blanka att jag kunde spegla mig i dem. Jag blev jätteglad, när jag öppnade paketet på julafton. Det var de finaste skidor jag någonsin hade sett.

      På juldagen tog jag på mig mina röda pjäxor med snörning och gjorde mig klar för en premiärtur. Här skulle åkas ! Pappa hade tjärat skidorna och ställt in vajerbindningen, så att den passade till mina pjäxor.
      
      Glad i hågen spände jag på mig de nya skidorna och började klättre uppför backen till vår ladugård, som låg ovanför vårt hus. Nu ville jag åka utför för att pröva glidet på skidorna. Min bror tog på sig sina skidor och gjorde mig sällskap. 

      Vi var klädda i mammas hemsydda anoraker, som hon sytt på sykursen, hon gick och hemstickade vita lovikavantar med broderad bräm i rött och gult med en flätad tovs, som snön klumpade fast sig i, när man föll i snön. 

      Min anorak var ljusblå och väldigt fin tyckte jag. Vi såg verkligen ut som riktiga skidåkare med svarta  elasta skidbyxor, som fästes med en hälla under foten. Modernitetens modernitet. Mamma Helen var en ung och modern mor efter kriget, som följde modet och använde Stilmönster, när hon sydde. Hon var noga med, att vi skulle vara modernt klädda.

      Till saken hör att min bror hade gjort ett gupp i spåret från ladugården, som jag inte hade lagt märke till, när jag klev uppför backen. Aningslös startade jag min färd utför som visade sig bli ödesstiger. Farten var snabbare än jag var van vid och när jag kom till guppet förlorade jag helt kontrollen över mina fötter och skidor och färden fortsatte helt okontrollerat. 

      Till en början lyckades jag stå på fötterna, men till slut gick det inte längre. Skidfärden slutade med ett brak, mitt i den stora björk som stod på kanten av vår tomt mot Anders Erikssons. Jag hörde ljudet, när min skida knäcktes mot den vita stammen och själv försvann jag i ett moln av snö.

      Mina glasögon försvann i snön och det gjorde ont i mitt ben. Det var dock mitt minsta bekymmer, när jag låg i snön och kravlade och visste, att den ena skidan var bruten. Jag grät hejdlöst och var helt otröstlig i flera timmar efter händelsen. Mina dyra glasögon struntade jag i, men jag sörjde min brutna skida.

      Till slut lovade pappa att jag skulle få en ny skida, som ersättning för den brutna. Ett helt nytt par var det inte tal om. Efter ett par dagar kom en ny skida, inte helt lik den gamla, men det var i alla fall en skida tänkte jag lite besviket, när jag noterade att den inte alls var lika fin, som den jag hade fått i julklapp. 

      Den var inte lika blank och dessutom smalare, men den fick duga. Denna skida och min bror påminde mig i många år, om hur jag hade försökt fälla den stora björken på vår gård på min första skidtur med mina nya limmade björkskidor.

      

      I Risliden var vi  många barn och ungdommar, som odlade och hade eget företag. Det var John Jacobssons förtjänst. 

      Han var ungdomskonsulent för JUF och la ner ett fantastiskt arbete för att sysselsätta oss och intressera oss för odling. Det bästa av allt var att få åka till Prästudden i Norsjö på läger . Där tävlade vi i friidrott, artkunskap och frökunskap bla. 

      På kvällarna hade vi lägerbål med en massa roliga upptåg i eldens sken. På nätterna sov vi knappast utan hittade på en massa bus, som att hoppa ut från andra våningen i brandseglet. Inte så populärt, när det uppdagades av de vuxna ledarna.

   Solen lyste alltid på dessa läger och dagarna fylldes med tävlingar, bad och utfodring av oss, som likt glupande vargar åt allt, som tillagades åt oss.

   När jag var tolv år startade jag en stor potatisodling för att få ihop lite pengar inför hösten. Pappa hjälpte mig oavsiktligt eller avsiktligt genom att göda ordentligt. Alldeles för ordentligt enligt mamma. 

      Han öste ur vårt slaskbrunn på vårvintern över hela min odlingsyta, så risken för övergödning var stor.
Eftersom vi visste innehållet i gödseln ville ingen i min familj äta min potatis. Jag bestämde mig då för att sälja utanför familjen. Jag började läsa annonser under köpes.

      Till en början verkade alla ointresserade av prima 
bintje, tills jag en dag hittade en annons från I 20. De ville köpa prima bintje. Jag tog mod till mig och ringde.

   Affären gjordes upp. Kilopriset var inte högt, men en hel förmögenhet för mig eftersom jag hade mycket potatis. Efter mycket slit skickades säckarna iväg med bussrn ner till Umeå och efter några veckor fick jag mina pengar. 

   En hel förmögenhet i mina ögon. Tur för mig att de inte visste vad jag hade gödslat med. Det blev en väl bevarad familjehemlighet. Året därpå sådde jag bara morötter, som växte så det knakade, utan att vi behövde gödsla detta år. 

      John gillade mina odlingar och gav mig alla fröer jag ville ha efter detta. Han ville också att jag skulle delta på hushållningssällskapets utställning. Vilket jag gjorde. Min bana som odlare var nu inledd. Den räcker än....


 

         I liden ovanför vårt hus på Ella Brännströms mark fanns ett borrhål täckt med en tillyxad träklabb. Detta ställe var ett favoritställe för barnen i byn. 

      Röret stack upp ca en meter från marken och var därför lagomt högt att titta ner i  för ett barn. Nu hör det till saken att vi experimenterade en hel del med detta borrhål eftersom vi tyckte att det var jättespännande med ett långt järnrör rakt ner  i marken.

   Vi kastade sten på röret, tittade ner i röret, sköt med luftgevär på röret. Min bror provade  säkert också någon av sina hemmagjorda laddningar på röret.  

   Han älskade allt som small och var expert på att göra smällare hemma i vår källare till vår mammas stora förskräckelse. Uppfinningsrikedomen var stor. Till slut kom någon på att ta av träklabben som täppte till öppningen på röret. 
      
         Vi började nu släppa ner stenar, som alla landade med ett plask, när de hamnade i vattnet, som fyllde röret längst ner. Dvs till en början sa det plask, sedan hördes bara ett skrammel av sten, som landade på varandra. Detta hejdade oss inte.

      Vi förtsatte ivrigt att kasta ner sten i röret, tills det en dag inte lät någonting alls. Historien kunde ha tagit slut här om inte byn en dag hade behövt sitt djupborrade vattenhål.

      Då gick jag och mina medkumpaner på skolor i andra kommuner förmodligen i Skellefteå  eller Lycksele. Vi hade lämnat Risliden för länge sedan , när vårt brott upptäcktes. 

      Ingen i byn kunde förstå vilka ligister som hade fyllt igen byns djupborrade vattenhål, utom vi  som rodnade av skam kom på oss själva, att det kunde ha varit vi.  Brottet är nu preskriberat, så därför kan vår mörka hemlighet nu berättas och mitt dåliga samvete bli lite bättre.

      En av årets händelser, som jag minns bäst från min barndom var när tältbion kom till Risliden. Den lite otvättade mannen, som alltid åt coorn -beef från en konservburk och hans yngre medhjälpare. 

   De körde en gammal lastbil, som hade sett bättre dagar, innan den började fungera som tältbiotransportör. De såg farliga och spännande ut med sina neddragna kepsar i okänd färg. De såg  precis så spännande och farliga ut, som filmerna de visade.

   Så fort lastbilen kommit samlades byns alla barn för att beskåda hur tältet restes och den hårda bruna träbänkarna sattes upp med hjälp av långa järnkrokar. Vi kunde tom få hjälpa till att bära om det behövdes.
Om vädret var fint så gick allting ganska smärtfritt, värre var det om det regnade. 

   Tältet, ett gammalt militärtält var av tungt tyg, som sett många somrar . Det hade förlorat sin impregnering för länge sedan och läckte som ett såll.

   Tack och lov hade tältet en stor kamin längst fram, som eldades flitigt med ved, så att biobesökarna inte skulle frysa ihjäl. Den sprakade hemtrevligt i mörkret och en doft av gräs och jord spred sig i tältet.

   Barnen i min familj såg alla filmföreställningarna, även de barnförbjudna eftersom vi hade gratis inträde på grund av att tältet stod på vår äng.    

      Förutom  alla Lilla Fridolf och ÅsaNisse filmerna såg vi deckarfilmer, mord och andra hemskheter. Mannekäng i rött och Gröna hissen minns jag särskilt. Mörkrädslan visade sig , när vi frusna och trötta gick den korta vägen hem. 
   
   Dofterna av jord och gräs kombinerat med elden från den glesa järnkaminen kan jag fortfarande känna, när jag tänker på min barndoms tältbioföreställningar hemma i Risliden.